måtte godhetsfullt för henne förklara det, som han sagt om Filippello. Han sade då: "Ni har besvurit mig vid en så dyrbar person, att jag icke förmår afslå, hvad ni begär. Jag är derföre villig att upplysa er om saken, blott ni lofvar mig att icke säga ett ord derom hvarken till er man eller till någon annan, förrän ni i handling sett, att hvad jag säger er är sannt; och, om ni vill, skall jag också visa er, huru ni det skall kunna." Damen samtyckte till hans begäran, till följe hvaraf hon ansåg hans utsaga än mera sann, och svor honom att aldrig yppa det. De gingo derpå afsides, för att icke höras af de öfriga, och Riccardo begynte tala sålunda: "Min fru, om jag ännu älskade er, som jag förr gjort det, skulle jag icke våga säga er något, som jag kunde tro orsaka er bekymmer; men, emedan denna kärlek är förbi, är det mig mindre kännbart att för er uppdaga sanningen i allt. Jag vet icke, om Filippello någonsin stött sig öfver den kärlek, jag bar till er, eller om han inbillat sig, att jag var älskad af er; men, huru dermed än må hafva varit, i min närvaro har han aldrig låtit märka något derom. Nu åter, kanhända emedan han väntat, tills han trodde mig hysa mindre misstankar, visar han sig vilja göra mig detsamma, som, efter hvad jag förmodar, han fruktar att jag gjort honom, nämnligen få sin vilja fram med min fru. Ty, såsom jag förnummit, har han sedan någon tid i största hemlighet sökt vinna henne genom flera budskap; jag har fått veta alltsammans af henne sjelf, och hon har svarat honom såsom jag ålagt henne. Just i dag på morgonen, innan jag begaf mig hit, fann jag hemma hos min hustru, i hemlig öfverläggning med henne, en qvinna, hvilken jag strax