När Catella hörde detta, satte hon efter svartsjukas vana genast tro till hans ord, utan att taga i betraktande, hvem den var, som sade henne det, eller att han möjligen kunde bedraga henne, och begynte härmed sammanställa vissa små händelser, som förut förefallit. Upptänd af plötslig vrede, svarade hon derpå, att det icke vore så svårt, och att hon säkert skulle göra det; komme han dit, skulle hon nog så utskämma honom, att han alltid komme ihog det, så ofta han såge ett fruntimmer. Nöjd härmed och öfvertygad om, att hans anslag var godt och skulle lyckas, styrkte Ricciardo henne med många andra ord i sin föresats och i tron, att hans berättelse var sann, men bad henne icke dess mindre att aldrig för någon yppa, att hon hört det af honom, hvilket hon också vid sin heder lofvade honom. Följande morgon gick Ricciardo till en tjenstvillig qvinna, som höll det bad, han nämnt för Catella, sade för henne, hvad han ämnade göra, och bad henne häruti vara sig, så mycket hon kunde, behjelplig. Den goda qvinnan, som hade honom att tacka för mycket, lofvade gerna göra det och öfverenskom derpå med honom om, hvad hon hade att säga och göra. Hon hade i det hus, der badet var, en kammare, som var mycket mörk, emedan den alldeles saknade ett fönster, som kunde der sprida ljus. Denna gjorde gumman i ordning efter Ricciardos anvisning och tillredde der en bädd, det bästa hon kunde, i hvilken Ricciardo, efter att hafva spisat middag, lade sig för att afbida Catella. Damen åter, som, när hon hört Ricciardos ord, satte större tro till dem, än nödigt var, återvände om aftonen full af harm till hemmet, dit också händelsevis Filippello