tid till hvarandras stora lust och förnöjelse, men utan att samtala, för att icke förråda sig genom rösten. Men, när slutligen Catella ansåg det vara tid att gifva luft åt sin fattade ovilja, begynte hon, upptänd af lågande vrede, tala sålunda: "Ack, huru eländig är icke hustrurnas lott, och huru bortkastad är icke mångas kärlek till sina män! Ack jag olyckliga! Redan i åtta år har jag älskat dig högre än mitt lif, och du brinner och förtärs nu, som jag hört, hel och hållen i älskog till en främmande dame, du nedriga och elaka menniska! Säg, hvem tror du dig nu hafva omfamnat? Jo, henne, som du redan länge nog med falskt smicker och hycklad kärlek bedragit, medan du varit förälskad i en annan. Jag är Catella och icke Ricciardos hustru, du trolöse förrädare! Hör efter, om du känner igen min röst; ty det är helt visst just jag. Jag tycker, det är en hel evighet, tills vi komma ut i ljuset, så att jag må kunna utskämma dig, som du förtjenar, din otäcka, gemena hund! Ack jag olyckliga qvinna! För hvem har jag väl i så många år hyst en så trogen kärlek? Jo, för denne otrogne hund, som nu, emedan han trott sig hafva i famn en främmande dame, på dessa få stunder, som jag här varit hos honom, skänkt mig flera smekningar och kärliga nöjen, än under hela den tid, jag varit hans hustru. I dag har du minsann varit rätt frisk och munter, du utskummade rackare, du som hemma plägar ställa dig så svag och matt och oförmögen. Men du har gudskelof brukat din egen åker, icke en annans, såsom du trodde. Icke under, att du ej i natt nalkades mig! Du väntade på att få lossa laddningen annanstädes och ville komma som en mycket hurtig riddare i striden; men, tack vare Gud och