min klokhet, har floden ändå runnit dit ned, der han skulle. Hvarföre svarar du icke, nedriga menniska? Hvarföre säger du ingenting? Har du blifvit stum af att höra mig? Sannerligen inför Gud jag vet, hvad som hindrar mig från att hugga naglarne i ögonen på dig och klösa ut dem! Du trodde dig väl kunna begå det här förräderiet i största hemlighet; men vid Gud, en annan vet så mycket som en annan. Det har icke lyckats dig: jag hade finare väderkorn, än du tänkte." Ricciardo gladdes inom sig öfver dessa ord, och utan att svara något omfamnade och kysste han henne samt smekte henne mer än någonsin. Derföre fortfor hon med sitt tal och sade: "Jo, du tänker väl nu blidka mig med dina hycklade smekningar och lugna mig och ställa mig tillfreds, du din leda hund! Men deri bedrar du dig: jag blir aldrig nöjd igen, innan jag fått skämma ut dig inför alla våra slägtingar, vänner och grannar, så många vi hafva. Säg, är icke jag, du otäcka menniska, lika vacker som Ricciardo Minutolos fru? Är jag icke at likaså ädel börd? Hvarföre svarar du icke, din skabbiga hund? Hvad har hon förmer än jag? Bort med dig! Du får icke röra mig; du har i dag redan rustat allt för mycket. Jag vet i alla fall ganska väl, att du nu, sedan du fått höra, hvem jag är, måste tvinga dig för att göra, såsom förut; men, så visst Gud må blifva mig nådig, skall jag också låta dig längta efter mig. Jag vet icke, hvad som hindrar mig att skicka efter Ricciardo, som älskat mig högre än sig sjelf och likväl icke kan berömma sig af, att jag ens en enda gång sett på honom; jag vet icke, hvad ondt det vore deri. Du har trott dig här omfamna hans hustru, och, så vidt på dig