då begaf sig, att han en dag hörde på Cypern sjungas en sång, den han fordom sammansatt, och i hvilken han skildrade den kärlek, han bar till sin dame, och hon till honom, och de fröjder, han ägde genom henne; och, emedan han tyckte det vara omöjligt, att hon hade kunnat glömma honom, upptändes han af sådant begär att återse henne, att han icke längre kunde uthärda det, utan beslöt att återvända till Florens. Han ordnade derföre alla sina angelägenheter och reste, endast åtföljd af en tjenare, till Ancona, dit hans saker och ägodelar snart äfven anlände. Han sände dem då till Florens till en hans anconiske handelsbroders vän och begaf sig sedan sjelf, förklädd som en från den heliga grafven återvändande pilgrim, i hemlighet efter dem med sin tjenare. När de anländt till Florens, tog han in i ett litet härberge, tillhörigt tvenne bröder och beläget nära intill hans dames boning; och han ville icke gå någon annanstädes förr, än han gått förbi hennes hus för att, om möjligt, få se henne. Men han fann fönster, dörrar och allt tillslutet, hvadan han högligen befarade, att hon vore död eller flyttat derifrån. Mycket tankfull begaf han sig derföre till sina bröders hus, utanför hvilket han såg fyra af dera helt svartklädda, hvaröfver han mycket förundrade sig; och, då han insåg sig både till drägt och utseende vara så pass förändrad mot hvad han före sin afresa plägade vara, att han icke lätt kunde igenkännas, närmade han sig dristigt till en skomakare och frågade honom, hvarföre de andra voro klädda i svart. Härpå svarade skomakaren: "De äro sorgklädda, emedan det ännu icke är fjorton dagar, sedan en deras bror, som icke på länge varit här och hette Tedaldo, blef mördad. Jag