tror, jag har hört, att de bevist inför rätten, att en vid namn Aldobrandino Palermini, som nu sitter fången, dräpt honom, emedan den döde tyckte om hans husfru och okänd återvändt hit för att vara tillsammans med henne." Tedaldo förundrades storligen öfver, att någon så mycket liknat honom sjelf, att han blifvit tagen för honom, och beklagade inom sig Aldobrandinos olycka. Imellertid fick han dessutom veta, att damen var i lifvet och frisk, och återvände, emedan det redan var qväll, upptagen af allahanda tankar, till härberget; och, sedan han jemnte sin tjenare spisat qvällsvard, fick han sig nattläger anvisadt nästan högst upp i huset. Men dels för de många tankar, som oroade honom, dels för sängens usla beskaffenhet och kanhända äfven för den magra aftonmåltidens skull kunde Tedaldo, ehuru halfva natten redan var gången, ändock icke insomna. Medan han sålunda låg vaken, tyckte han sig mot midnatt höra, att några personer nedstego från taket in i huset, och såg strax derpå genom springorna på kammardörren ett ljus komma nedifrån. Han började derföre, tyst närmande ögat till en springa, att se efter, hvad detta skulle betyda, och varsnade, huru en ganska skön ung flicka höll detta ljus, och huru tre män, som nedgått från taket, kommo mot henne. Sedan de gladt helsat hvarandra, sade en af dem till flickan: "Nu kunna vi, gudskelof, vara lugna; ty vi veta helt visst, att Tedaldo Eliseis mord af hans bröder bevisats vara Aldobrandino Palerminis verk; han har bekännt brottet, och domen är redan skrifven. Men vi måste i alla fall tiga; ty, blefve det någonsin bekant, att det varit vi, så råkade vi i samma fara som nu Aldobrandino." Efter