dessa ord nedstego de med flickan, som häröfver visade sig högligen glad, och gingo till hvila. Men, när Tedaldo hörde detta, började han betrakta, i huru många och stora misstag menniskors förstånd kan råka. Först tänkte han på sina bröder, som begråtit och jordat en främling i hans ställe samt sedan på ogrundade misstankar anklagat en oskyldig och genom falska vittnen föranledt hans snart inträffande död. Men dessutom betänkte han lagarnes och och domrarnes blinda stränghet, hvilka ofta, i sin ifver att utforska sanningen, genom grymt förfarande låta bevisa en lögn och sålunda, fastän de kalla sig rättvisans och Guds tjenare, äro orättvisans och djefvulens handtlangare. Sedan riktade han sina tankar på Aldobrandinos räddning och öfverlade om, hvad han hade att göra for detta ändamål. När han om morgonen stigit upp, lemnade han sin tjenare och gick, då tiden tycktes honom vara inne, ensam till sin dames hus. Som han händelsevis fann porten öppen, gick han in och såg damen sitta på golfvet i en försal i jordvåningen, bittert gråtande och sörjande. Af medlidande häröfver rördes han nästan till tårar och sade, i det han nalkades: "Min fru, sörj icke: trösten är nära." När damen hörde hans ord, upplyfte hon anletet och sade gråtande: "Gode man, du tyckes mig vara en främmande pilgrim; hvad vet du om tröst och om min bedröfvelse?" Då svarade pilgrimen: "Min fru, jag är från Constantinopel och anlände just nyss hit, sänd af Gud för att vända era tårar i fröjd och befria er man från döden." "Huru?" sade damen. "Om du är från Constantinopel och först nyss kommit hit, huru vet du, hvem jag och min man äro?" Pilgrimen förtalde då ända