från begynnelsen hela förloppet med Aldobrandinos olycka och sade henne, hvem hon var, huru länge hon varit gift och ganska många andra omständigheter rörande henne, som han rätt väl visste. Häröfver förundrade sig damen storligen; och, då hon höll honom för en profet, kastade hon sig på knä för honom och besvor honom vid Gud att, om han kommit för att rädda Aldobrandino, skynda dermed, emedan tiden var kort. Pilgrimen, som låtsade vara en mycket from man, sade då: "Min fru, stig upp och gråt icke, men gif väl akt på, hvad jag nu skall säga er, och vakta er noga att någonsin yppa det för någon. Efter hvad Gud uppenbarat mig, har den bedröfvelse, ni nu lider, drabbat er för en synd, den ni fordom begått, hvilken Herren Gud genom denna hemsökelse till en del velat bestraffa, och som ni måste alldeles försona, så vida ni icke vill råka i ännu mycket större sorg." Damen sade då: "Herre, jag har begått många synder och vet icke, hvilken af dem Herren Gud vill att jag framför de öfriga skall godtgöra. Säg mig det derföre, om ni vet det, så vill jag uppbjuda alla mina krafter för att utplåna den." "Min fru," svarade pilgrimen, "jag vet ganska väl, hvilken det är, och frågar er nu icke för att få bättre kunskap derom, utan på det att ni sjelf genom dess bekännande må erfara större samvetsförebråelser. Men låtom oss komma till saken. Säg mig, minnes ni, om ni någonsin haft en älskare?" När damen hörde detta, drog hon en djup suck och förundrade sig mycket, emedan hon trodde, att aldrig någon fått veta det, ehuru man ifrån den dagen, då den för Tedaldo ansedde mördades, hviskat ett och annat derom till följe af några oförsigtigt fällda yttranden