af Tedaldos förtrogne vän, som kände hemligheten. Hon svarade således: "Jag ser, att Gud för er uppdagar menniskors alla hemligheter, och är derföre icke sinnad att dölja er mina. Det är sannt, att jag i min ungdom på det högsta älskade den olycklige yngling, hvars död lägges min man till last, och jag har också beklagat hans olycka lika djupt, som den smärtat mig; ty, ehuru jag före hans afresa visade mig hård och sträng emot honom, hafva dock hvarken hans bortfärd eller hans långa frånvaro eller ens hans olyckliga död förmått slita hans bild ur mitt hjerta." Härpå sade pilgrimen: "Den arme yngling, som dödades, har ni aldrig älskat, men väl Tedaldo Elisei. Men säg mig: hvad var skälet, att ni blef så förtörnad på honom? Förolämpade han er väl någonsin?" "Han förolämpade mig visst aldrig," svarade damen; "men orsaken till min köld var en fördömd munks ord, för hvilken jag en gång biktade mig; ty, när jag för honom röjde den kärlek, jag bar till Tedaldo, och det förtroliga umgänge, jag med honom plägade, gjorde han derför ett larm, som ännu förskräcker mig, och sade mig, att, om jag icke återvände dermed, ginge jag rakt i djefvulens gap och blefve kastad i den brinnande pinoelden nederst i helvetets djup. Häröfver råkade jag i sådan fruktan, att jag fast beslöt att icke mera tåla hans förtrolighet; och för att icke få anledning dertill ville jag icke vidare mottaga några bref eller budskap från honom, ehuru jag tror, att, om han varit ihärdigare i stället för att, såsom jag förmodar, resa bort i förtviflan, så skulle jag, när jag sett honom förtäras såsom snö för solen, afstått från min hårda föresats, emedan jag icke hyste större