åstundan till något i verlden, än till honom." Pilgrimen sade då: "Min fru, denna enda synd är det, som nu hemsöker er med bedröfvelse. Jag vet helt visst, att Tedaldo aldrig med våld tvang er till något: när ni förälskade er i honom, gjorde ni det af egen böjelse, emedan han behagade er väl; han kom till er efter er önskan och vann er förtrolighet, hvarvid ni både i ord och handling visade honom så stor ömhet, att, om han än förut älskade er, ni tusen gånger fördubblade hans kärlek. Om nu så var (och jag vet, att så förhöll sig) hvilket skäl borde då kunnat förmå er att med sådan stränghet undandraga er honom? Dessa saker hade ni på förhand bort öfvertänka; och, om ni trott er skola komma att ångra dem såsom förbrytelser, skulle ni icke företagit dem. Så, som han blef er, blef ni hans. Att icke mera anse honom för er, det hade ni efter behag kunnat, såsom med andra era tillhörigheter; men att vilja undanrycka honom er sjelf, som var hans, det var röfveri och en otillbörlighet, så vida det icke var med hans egen vilja. Nu bör ni veta, att jag sjelf är munk och derföre noga känner de andliges seder; och, om jag er till nytta något oförbehållsamt yttrar mig om dem, är det icke otillständigt för mig, som det skulle vara för en annan. Jag vill derföre tala med er om detta ämne, på det att ni för framtiden må lära känna munkarne bättre, än ni hittills tyckes ha gjort. Fordom voro visserligen munkarne fromma och dygdiga menniskor; men de, som nu kalla sig och vilja hållas för sådana, hafva ingenting af en munk mer än kåpan, och icke ens den är sådan, som en munks borde vara.