Ty, då dessa af munkordnarnes stiftare bestämdes trånga och knappa och af groft tyg för att sålunda ådagalägga ett sinnelag, som ringa aktade de verldsliga tingen, när man höljde sin kropp i en så oansenlig drägt; så göra våra munkar sina kåpor vida och dubbla och af finaste glänsande kläde och gifva dem ett behagligt och öfverstepresterliga utseende samt blygas icke att stoltsera med dem i kyrkor och på torg, liksom lekmän i sina rockar. Och, såsom fiskaren söker med sitt nät fånga många fiskar i floden, så bemöda sig dessa att i sina kläders vida fållar och veck snärja rätt många bönesystrar, enkor och andra dåraktiga qvinnor och män; och derom bekymra de sig långt mera, än om någon annan andaktsöfning. De hafva således, för att tala uppriktigt, icke mera munkkåpor, utan blott deras färger. I stället för att de forna munkarne sökte menniskors frälsning, önska de nuvarande qvinnor och rikedomar och hafva satt och sätta hela sin diktan och traktan uti att uppskrämma de enfaldigas sinnen genom oväsen och skräckbilder och att ådagalägga, hurusom synderna försonas med allmosor och messor, på det att de sjelfva, som icke af fromhet, utan af låghet och för att icke behöfva uthärda mödor tagit sin tillflykt till munklifvet, må af den ene förses med bröd, af den andre med vin och af den tredje för de aflidnas själar bjudas på mat. Det är visserligen sannt, att allmosor och böner förmå aftvå synderna; men, om de, som gifva, såge, åt hvilka de göra det, eller kände dem, skulle de hellre antingen behålla sina gåfvor för sig sjelfva eller kasta dem för lika många svin. Emedan munkarne nu veta, att, ju färre ägarne till en stor skatt äro, desto mera kunna de draga fördel af den, så