bemödar sig en hvar bland dem att med larm och hotelser aflägsna andra från det, om hvilket de sjelfva önska blifva ensamma. Så utskrika de inför alla vällusten, på det att de andra må afhålla sig derifrån, och qvinnorna må qvarblifva för skrikarnes räkning. Så fördöma de ocker och slem vinning, på det att de sjelfve, insatte till återbärare af det illa förvärfvade, må kunna göra sina kåpor vidare och köpa sig biskopsstift och an indrägtigare prelatvärdigheter för samma penningar, som de bevist säkert skulle föra sina ägare i förderfvet. Förebrår man dem dessa och många andra orättfärdiga ting, tro de, att de afbörda sig hela sin svåra skuld med svaret: "Gören, hvad vi säga, och icke hvad vi göra"; liksom det vore lättare för fåren, än för herdarne, att vara ståndaktige och göra fienden motstånd. Också vet en stor del af dem, huru många bland dem, som de gifva detta svar, icke förstå det så, som det var menadt. Ty våra dagars munkar vilja nog, att man skall göra, såsom de säga, nämnligen fylla deras pung med penningar, anförtro dem sina hemligheter, bevara sin kyskhet, vara tålig, förlåta oförrätter och vakta sig att tala illa; alltsammans idel vackra, ärbara och fromma saker. Men hvarföre vilja de det? Jo, på det att de sjelfva må kunna göra, hvad som icke stode dem fritt, om lekmännen gjorde sammalunda. Hvem vet icke, att lättjan icke kan finnas till utan penningar? Om således du utgåfve penningarne för ditt eget nöje, så skulle munken icke kunna latas i sitt kloster; om du sökte qvinnors gunst, skulle munkarne icke ha tillfälle dertill; om icke du vore tålig och förläte oförrätter, vågade munken icke komma i ditt hus och befläcka din familjs ära.