tid olycklig färdats kring i verlden. Ni har således begått en mycket större synd i hvart och ett af de tre nämnda tingen, än ni begick genom förtroligheten med honom. Men låt oss se till: kanske Tedaldo förtjente denna behandling? Helt visst gjorde han det icke. Ni sjelf har redan erkännt det; och dessutom vet jag, att han älskade er högre än sig sjelf. Intet föremål blef någonsin så hedradt, så upphöjdt, så firadt, som ni framför alla andra damer af honom, om han befann sig på ett ställe, hvarest han i ärbarhet och utan att uppväcka misstankar kunde tala om er. All sin välfärd, all sin heder och frihet hade han helt och hållet lemnat i era händer. Var han icke en adelig ung man? Var han icke skön framför andra sina medborgare? Var han icke hurtig i alla sådana saker, som anstå unge män? Icke älskad, icke värderad, icke gerna sedd af hvar man? Icke heller till detta kan ni neka. Huru kunde ni således på en narraktig, oförståndig och afundsjuk munkstackares ord fatta en så grym föresats mot honom? Jag vet icke, i hvilken underlig villfarelse de qvinnor äro, som undvika och ringakta männen, der de i stället, vid tanken på, hvad de sjelfva äro, och huru stor och härlig den ädelhet är, som Gud förlänat mannen framför alla andra skapade varelser, borde hålla för en ära, när de älskas af en sådan, och högst af allt dyrka samt med all omsorg söka behaga honom, på det han aldrig må upphöra att älska dem. Men, hvad ni, intalad af en sådan der ändelig läckermun till munk, i stället gjort, det vet ni bäst med er sjelf. Kanske önskade han sjelf