intaga den plats, hvarifrån han bemödade sig att förjaga en annan. Denna synd är det således, som den guddomliga rättfärdigheten, hvilken med omutlig rättvisa utför alla sina handlingar, icke velat lemna ostraffad: ty, likasom ni utan orsak försökte rycka er undan Tedaldo, så har er man varit och är utan skäl i fara, och ni sjelf i bedröfvelse för Tedaldo. Om ni vill befrias ur denna nöd, måste ni lofva och än mera hålla följande: Om det någonsin händer, att Tedaldo återvänder hit från sin långa landsflykt, skall ni återgifva honom er kärlek, er välvilja och förtrolighet, med ett ord återförsätta honom i den ställning, hvari han befann sig, innan ni dåraktigt satte tro till den dumma munken." Pilgrimen hade slutat sitt tal, och damen, som med största uppmärksamhet åhört det, tyckte hans skäl vara ganska sanna och ansåg sig, då hon hörde honom säga det, helt säkert hemsökt för denna synd. Hon sade derföre: "Guds vän, jag inser ganska väl, att, hvad ni säger, är sannt, och finner äfven till stor del af er förklaring, hurudana munkarne äro, dem jag hittills allesammans ansett för helgon. Utan tvifvel känner jag, att jag svårligen felat i mitt beteende mot Tedaldo; och, om det berodde på mig, skulle jag gerna försona mitt fel på det sätt, ni nämnt mig. Men huru skall det kunna ske? Tedaldo kan aldrig återkomma: ty han är död; och derföre vet jag icke, hvarföre jag behöfver lofva er något, som säkerligen aldrig kan ske." Härtill svarade pilgrimen: "Min fru, Tedaldo är visst icke död, efter hvad Gud uppenbarar mig, utan lefver frisk och äfven i lyckliga omständigheter, om han ägde er ynnest." Då