genmälde damen: "Se till, hvad ni säger. Jag såg honom ligga död framför min port, genomborrad af flera dolkstyng; jag hade honom i dessa armar och badade hans döda anlete med många tårar, hvilka kanske voro orsaken till de ohöfviska rykten, man sedan om mig utspridt." Derpå svarade pilgrimen: "Min fru, hvad ni än må säga, så försäkrar jag er, att Tedaldo är i lifvet; och, derest ni lofvar att hålla honom det, som jag sagt, så hoppas jag, att ni snart skall få se honom." "Det skall jag gerna göra," sade damen; "ty ingenting kunde hända mig, som skulle skänka mig sådan glädje, som om jag finge se min man fri och oskadd och Tedaldo lefvande." Tedaldo tyckte det då vara tid att upptäcka sig och glädja damen genom ett säkrare hopp med afseende på hennes man, och han sade derföre: "Min fru, för att trösta er för er man måste jag yppa er en hemlighet, som ni bör vakta er att någonsin i hela ert lif upptäcka." De voro i ett aflägset rum och ensamma, emedan damen hyste största förtroende till den fromhet, som tycktes henne framträda hos pilgrimen. Tedaldo framtog således en ring, som han med högsta omsorg bevarat, och hvilken damen gifvit honom den sista natten, han hvilat hos henne; och, i det han visade henne den, sade han: "Min fru, känner ni denna?" Som damen fick se den och igenkände den, sade hon: "Ja, herre; jag gaf den en gång åt Tedaldo." Pilgrimen stod då upp, afkastade hastigt pilgrimskåpan, aftog hatten och sade med florentinskt uttal: "Och känner ni mig?" När damen såg honom, igenkände hon honom som Tedaldo, men häpnade och fruktade för honom, såsom man gör för lik, om man får