se dem gå kring som lefvande. Hon gick derföre icke honom till mötes för att mottaga honom såsom den från Cypern återkommande Tedaldo, utan ville bäfvande fly honom, liksom om han uppstått ur grafven. Då sade Tedaldo: "Min fru, tvifla icke: jag är er Tedaldo, frisk och sund, och har aldrig dött eller varit död, hvad an ni sjelf och mina bröder må tro." Damen lugnade sig då åter; och, då hon igenkände rösten och nogare betraktat honom samt öfvertygat sig om, att han för visso var Tedaldo, föll hon gråtande honom om halsen, kysste honom och sade: "Min ljufve Tedaldo, var tusenfaldt välkommen." Tedaldo kysste och omfamnade henne tillbaka och sade: "Min fru, det är nu icke tid till ett förtroligare mottagande: jag vill först gå och laga så, att Aldobrandino blir er oskadd återgifven, och hoppas, att ni innan i morgon afton skall härom erhålla underrättelser, som skola behaga er. Om jag imellertid redan i dag, som jag tror, får goda nyheter om hans räddning, önskar jag i qväll kunna inkomma till er och berätta er dessa med mera beqvämlighet, än jag nu kan." Sedan påtog han ånyo vallfartsmanteln och hatten, kysste damen åter och tog, sedan han uppmuntrat henne med godt hopp, afsked af henne samt begaf sig dit, der Aldobrandino satt fången och mera upptogs af fruktan för en förestående död, än af hopp om kommande räddning. Såsom en andlig tröstare gick han med fångvaktarnes tillåtelse in till honom, satte sig bredvid honom och sade: "Aldobrandino, jag är en din vän och utsänd till din räddning af Gud, som varkunnar sig öfver dig för din oskuld. Om du derföre af vördnad för Honom vill skänka mig en ringa gåfva, som jag af dig vill