Han tog derpå afsked af honom och begaf sig till signorían, der han i hemlighet sade till den riddare, som innehade den, sålunda: "Min nådige herre, en hvar bör med nöje bemöda sig om, att sanningen i allt må blifva känd, och i synnerhet de, som innehafva den plats, ni nu bekläder, på det att de, som icke begått ett brott, icke heller må uppbära straffet, men de brottslige blifva näpste. På det nu detta måtte ske, till er heder och till olycka för den, som förtjent henne, har jag kommit hit. Såsom ni vet, har ni strängt förfarit med Aldobrandino Palermini och tror er hafva för sannt befunnit, att han varit den, som mördat Tedaldo Elisei, hvarföre ni är i begrepp att döma honom skyldig; men detta är med största visshet falskt, såsom jag innan midnatt hoppas genom gärningsmännens öfverlemnande i era händer kunna bevisa er." Den förträfflige mannen, som kände medlidande med Aldobrandino, lånade gerna örat åt pilgrimens ord och lät, sedan han med honom närmare talat om saken, efter hans anvisning i första sömnen utan motstånd gripa de båda bröderne, som ägde härberget, och deras dräng. För att erfara förloppet af saken ville han lägga dem på pinbänken, men de läto det icke komma derhän, utan bekände hvar för sig och sedan alla tillsammans öppet, att det varit de, som utan att känna Tedaldo Elisei dödat honom. Tillfrågade om skälet, svarade de, att han, medan de icke varit hemma i härberget, mycket ansatt den enes hustru och velat med våld tvinga henne att vara honom till viljes. När pilgrimen hört detta, tog han orlof af adelsmannen och gick bort samt skyndade i hemlighet till fru Ermellinas hus. Alla andra i huset hade gått till hvila,