aldrig nog bevisa honom ära och kärlek, i synnerhet damen, som väl visste, hvem hon hedrade. Men efter några dagar tyckte Tedaldo det vara tid att försona sina bröder med Aldobrandino, emedan han visste, att de icke blott kände sig skymfade genom dennes frigifvande, utan äfven af fruktan höllo sig väpnade; han påminte derföre den senare att hålla sitt löfte, och Aldobrandino svarade nöjdt, att han härtill vore beredvillig. Pilgrimen uppmanade honom derföre att till följande dagen tillreda ett skönt gästabud, vid hvilket han önskade att Aldobrandino med sina slägtingar och deras fruntimmer mottoge de fyra bröderne och deras damer, i det han tillade, att han sjelf genast ginge för att å hans vägnar inbjuda dem till hans förlåtelse och gästabud. Aldobrandino samtyckte till allt, som pilgrimen fann för godt, och denne gick strax till de fyra bröderne, vexlade många ord med dem, såsom nödigt var vid en dylik saks behandling, och förmådde dem slutligen med omotståndliga skäl temligen lätt att begära förlåtelse och derigenom återvinna Aldobrandinos vänskap, samt inbjöd härpå dem och deras damer att följande dag spisa middag hos Aldobrandino; och de mottogo gerna, tryggade af hans hedersord, inbjudningen. Följande morgon vid mattimmen begåfvo sig först Tedaldos fyra bröder, svartklädda som de voro, med några sina vänner hem till Aldobrandino, som väntade dem. Här nedkastade de inför alla dem, som af Aldobrandino inbjudits att hålla dem sällskap, sina vapen på marken och öfverlemnade sig sjelfva i Aldobrandinos händer, i det de tillika begärde hans förlåtelse för hvad de gjort mot honom. Aldobrandino mottog dem under