tårar och med ömhet; han kysste dem alla på munnen och förlät dem i få ord alla lidna oförrätter. Efter dem kommo deras systrar och husfruar, alla klädda i bruna sorgdräkter, och mottogos med glädje af fru Ermellina och de öfriga damerna. Vid bordet betjentes män och damer lika präktigt, och ingenting fanns der annat än berömvärdt, med undantag af ett, nämnligen den tystnad, som iakttogs för den nya sorg, hvilken uttalade sig i Tedaldos slägtingars mörka klädedrägt. Derföre tadlades också af några pilgrimens företag och gästabudet, såsom han sjelf märkte. Men, när det tycktes honom vara tid att, såsom han inom sig beslutit, förjaga denna sorg, stod han upp, medan de andra ännu spisade frukterna, och sade : "Intet fattas detta gästabud för att göra det gladt, utom Tedaldo; och, efter det I, oaktadt I hafven haft honom så länge ibland er, icke igenkännt honom, vill jag visa er honom." Nu afkastade han kåpan och det öfriga af pilgrimsdrägten och stod framfor dem i en jacka af grönt taft; alla betraktade honom länge med största häpnad och igenkände honom, innan någon vågade tro, att det var han sjelf. När Tedaldo märkte detta, berättade han dem mycket om deras slägtskapsförhållanden, om saker, som händt dem imellan, och om sina egna händelser. Hans bröder och de öfrige männen skyndade då att under glädjetårar omfamna honom, och detsamma gjorde sedan fruntimren, så skylda som oskylda, utom fru Ermellina. När Aldobrandino såg detta, sade han: "Hvad vill detta säga, Ermellina? Hvarföre välkomnar du icke Tedaldo liksom de andra damerna?" Härtill svarade damen, så att alla hörde det: "Här finnes ingen, som hellre än jag skulle välkomnat honom, såsom den, som mer än alla andra är honom förbunden, emedan