jag genom hans bemödanden återfått dig; men det ohöfviska tal, som utspriddes i de dagarne, då vi begräto den, vi trodde vara Tedaldo, afhåller mig derifrån." Då sade Aldobrandino: "Men tror du då, att jag sätter tro till bakdantare? Han har ju sjelf, derigenom att han åvagabragte min räddning, rätt klart ådagalagt dessa ryktens osanning, utan att jag derföre någonsin trott dem. Stå du blott upp och gå att omfamna honom!" Damen, som intet hellre önskade, var icke senfärdig att häri lyda sin man: hon stod strax upp, omfamnade honom och helsade honom välkommen, såsom de andra gjort. Detta Aldobrandinos storsinta beteende behagade mycket Tedaldos bröder och alla andra män och qvinnor, som der voro, och alla tvifvelsmål, som af det utkomna pratet kanske uppstått i någras sinnen, häfdes härigenom fullkomligt. Alla betygade således Tedaldo sin glädje, och han sjelf slet de svarta kläderna af sina bröder och de mörkbruna af sina systrar och svägerskor och ville, att de skulle låta dithemta andra drägter. Och, sedan de iklädt sig dem, roade de sig länge med sånger, danser och andra förlustelser, hvarigenom gästabudet, som haft en så tyst början, fick ett gladt och jublande slut. Sedan gingo de alla, så uppfyllda af glädje, som de voro, till Tedaldos hus och spisade der om aftonen, och festen fortsattes på samma vis i flere dagar. Åtskilliga dagar ansågo Florentinarne Tedaldo nästan såsom en från de döda uppväckt och ett riktigt under; och månge, ja till och med hans bröder hyste ännu i sitt sinne ett ehuru svagt tvifvel, om det verkligen var han sjelf eller icke; de trodde det ännu icke rätt säkert och skulle kanske länge icke gjort det, om icke en