huru skall detta tillgå?" Abboten genmälde: "Om vi vilja, att han skall blifva botad, måste han nödvändigt i skärselden." "Men," sade frun, "huru skall han kunna komma dit lefvande?" "Han måste dö," svarade abboten, "och sålunda kommer han dit; och, när han sedan utstått så stor pina, att han blifvit botad för sin svartsjuka, skola vi med vissa böner bedja Gud återskänka honom lifvet, hvilket Han säkert skall göra." "Jag blifver således enka?" sade frun. "Ja," genmälde abboten, "för någon tid, under hvilken ni dock måste väl akta er för att gifta om er, emedan Gud skulle illa upptaga det, och ni, när Ferondo återvände, måste komma tillbaka till honom, som då blefve svartsjukare än någonsin." "Blott han blifver botad för detta onda," sade frun, "så att icke jag behöfver beständigt sitta liksom i fängelse, så är jag nöjd. Gör derföre, som er behagar." "Jag skall då företaga det," sade abboten; "men hvilken belöning får jag väl af er för en så stor tjenst?" "Min fader," svarade frun, "begär hvad ni önskar, blott att jag förmår det. Men hvad kan väl en så ringa qvinna som jag erbjuda, som skulle anstå en så hög herre?" Härtill svarade abboten: "Min fru, ni kan göra mig en ej ringare tjenst, än den jag står i beredskap att göra er; ty, liksom jag beslutit göra det, som skall blifva er lycka och tröst, så kan också ni skänka mig min välfärd och mitt lif." Då sade frun: "Om så är, är jag redo." "Gif mig således," sade abboten, "er kärlek och låt mig njuta er sjelf, för hvars skull jag alldeles brinner och förtärs." När hustrun hörde detta, svarade hon helt bestört: "Ack, vördige fader, hvad begär ni väl af mig? Jag trodde, att ni var ett helgon. Passar