det sig nu för fromma män att fordra dylika ting af de qvinnor, som komma för att rådfråga dem?" Härtill genmälde abboten: "Mitt vackra hjerta, förundra er icke öfver detta: härigenom minskas icke heligheten; ty hon bor i själen, och det, som jag af er önskar, är en kroppens synd. Men, huru det än må vara, er älskliga skönhet har haft så stor kraft, att kärleken tvingar mig att handla på detta sätt. Jag säger er, att ni kan mer än någon annan qvinna berömma er af er skönhet, emedan den behagar de fromma, som likväl äro vana att beskåda himmelens skönheter. Dessutom är jag, ehuru abbot, menniska som andra och, som ni ser, ännu icke gammal. Det bör således icke falla er svårt att göra detta, utan ni bör tvärtom ifrigt önska det; ty, medan Ferondo är i skärselden, skall jag om nätterna hålla er sällskap och skänka er den hugnad, hon skulle gifva er. Ingen skall heller någonsin varsna detta, emedan en hvar om mig tänker detsamma och än mer, än ni nyss trodde. Försmå icke den nåd, Gud erbjuder er: det är ganska många, som åstunda, hvad ni kan få och äfven får, om ni är förståndig och lyder mitt råd. Dessutom har jag många sköna och dyrbara klenoder, dem jag icke tänker skänka någon annan än er. Gör således, mitt ljufva hopp, för mig detsamma, som jag så gerna gör för er." Frun höll ansigtet sänkt och visste icke, huru hon skulle kunna neka honom, men tyckte sig också icke göra rätt i att gifva efter. Abboten, som såg, att hon åhört honom och dock dröjde med svaret, mente sig redan till hälften hafva omvändt henne, fortfor att öfvertala henne med många ord och upphörde icke förr, än han satt henne i hufvudet, att hon deri handlade rätt. Hon sade