vatten och stänka honom i ansigtet samt försökte många andra medel, liksom han velat återkalla de försvunna lifsandarne och känslan, som intagits af dunster från magen eller af något annat. Men, då han och munkarne sågo, att Ferondo oaktadt allt detta icke kom till sans, och vid pulsens vidrörande icke funno något tecken till lif hos honom, höllo de alla för säkert, att han var död. Man skickade derföre bud till hans hustru och slägtingar, hvilka alla genast ditkommo; och, sedan de en stund begråtit honom, lät abboten lägga honom klädd, som han var, i ett grafhvalf. Hustrun återvände hem och försäkrade, att hon aldrig ville skiljas från en liten gosse, som hon haft med honom; och så blef hon qvar i sitt hus och begynte vårda sin son och den rikedom, Ferondo efterlemnat. Om natten stod abboten helt tyst upp jemnte en bolognesisk munk, på hvilken han mycket litade, och som den dagen anländt från Bologna; de togo Ferondo ur grafven och buro honom till ett hvalf, der man icke såg något ljus, och som tjenade till fängelse för felaktige munkar. Här afdrogo de honom hans kläder, klädde honom i stället som munk, lade honom på en halmkärfve och lemnade honom ensam, tills han skulle vakna. Imellertid begynte den bolognesiske munken, som af abboten underrättats om, hvad han hade att göra, utan att någon annan visste det, att afvakta, att Ferondo skulle komma till sans igen. Följande dagen begaf sig abboten jemnte några af sina munkar, under sken af ett besök, till fruns hus, hvilken han fann svartklädd och bedröfvad; och, sedan han en stund tröstat henne, påminte han henne sakta om hennes löfte. Hustrun, som nu såg sig fri och hvarken