besvärad af Ferondo eller någon annan och derjemnte på abbotens finger varsnade en ny skön ring, sade, att hon var färdig, och öfverenskom med honom, att han skulle begifva sig dit följande natt. När natten var inne, gick också abboten dit, iklädd Ferondos kläder och åtföljd af sin munk, sof hos henne med största lust ända till morgonen och återvände derpå till klostret, Denna väg gick han sedermera ganska ofta i samma ärende; och, då han stundom på bort- eller hemvägen möttes af några, trodde man, att det var Ferondos vålnad, som för att göra bot måste gå kring i nejden. Härom gingo sedan många rykten bland det vidskepliga folket i byn, och det berättades äfven flera gånger för hustrun, som dock bättre visste, hvad det hade att betyda. När Ferondo kom till lifs igen och fann sig i hvalfvet, utan att veta, hvar han var, kom den bolognesiske munken in med fruktansvärd röst, tog fatt honom och gaf honom med några spön, som han bar i handen, ett dugtigt kok stryk. Ferondo grät och skrek och frågade oupphörligen: "Hvar är jag?" Härpå svarade munken: "Du är i skärselden." "Huru?" sade Ferondo. "Jag är således död?" "Ja visst," svarade munken. Ferondo begynte derföre begråta sig sjelf, sin hustru och son, under det han sade de underligaste saker i verlden. Munken bar sedan till honom något mat och dryck. När Ferondo såg detta, sade han: "Åh kors, äta de döda?" "Ja," svarade munken; "och det här, som jag medför, är hvad din förra hustru i morgse skickade till kyrkan, att man derför skulle läsa messor för din själ, och som efter vår Herres vilja här kommer dig till godo." "Gud välsigne henne!" sade då Ferondo. "Jag älskade henne också