rätt mycket, innan jag dog: jag hade henne hela natten i famn och gjorde icke annat än kysste henne, ja, och annat också, när lusten kom på mig." Sedan begynte han med mycken begärlighet äta och dricka; men, då vinet icke tycktes honom vara särdeles godt, sade han åter: "Gud gifve henne en olycka! Hon har icke gett presten af det fatet, som ligger närmast muren." Men, när han ätit, fattade munken åter tag i honom och gaf honom ånyo med samma spön en god risbastu. Sedan Ferondo länge skrikit, sade han till honom: "Ack, hvarföre gör du med mig på det här viset?" "Emedan vår Herre," sade munken, "befallt, att du två gånger om dagen skall blifva så här slagen." "Och af hvad orsak?" återtog Ferondo. "Derföre," sade munken, "att du var svartsjuk, fast du hade till hustru den bästa qvinna i hela din nejd." "Ack ja," sade Ferondo, "du har rätt! Den allra sötaste, mycket sockersötare än bakelse! Men jag visste icke, att vår Herre tyckte illa vara, att man var svartsjuk; annars skulle jag icke ha varit det." "Det borde du", genmälde munken, "ha betänkt, medan du ännu var i andra verlden, och bättrat dig. Och, om det någonsin händer, att du kommer dit tillbaka, så laga, att du kommer väl ihog, hvad jag nu gör med dig, så att du aldrig mer är svartsjuk." Då sade Ferondo: "Kors, kommer någonsin en, som dött, tillbaka dit?" "Ja, den som Gud vill återuppväcka," svarade munken. "Ack," sade Ferondo, "om jag någonsin återvänder dit, skall jag bli den bästa man i verlden: aldrig skall jag slå min hustru och aldrig säga henne ett ondt ord — utom för vinet, som hon skickade hit i morgse; och så har hon icke gifvit mig något ljus, så att jag varit tvungen att äta i