mörkret." "Jo, det gjorde hon nog." återtog munken; "men de brändes vid själamessorna." "Ja," sade Ferondo, "du har kanske rätt i det: och, om jag kommer dit igen, skall jag för visso låta henne göra, hvad hon vill. Men säg mig: hvem är du, som så här håller hus med mig?" "Jag är också död," svarade munken. "Jag var från Sardinien; och, emedan jag i verlden mycket berömde min herre för det, att han var svartsjuk, har jag af Gud blifvit dömd till det straffet, att gifva dig mat och dryck och stryk så länge, tills Gud besluter annorlunda om dig och mig." Derpå sade Ferondo: "Är här ingen mer än vi bägge?" "Jo, tusentals," genmälde munken; "men du kan icke se eller höra dem, lika litet som de dig." Då sade Ferondo: "Nå men, huru långt äro vi hemifrån oss?" "Åh då," svarade munken, "vi äro många, många mil bortom Asie land." "Bevare oss väl! Det var fasligt mycket," sade Ferondo. "Efter min tanke borde vi väl då vara utanför verlden, så mycket är det." Under dessa och dylika samtal hölls Ferondo vid mat och stryk i tio månader, under hvilka abboten, särdeles lycklig, rätt ofta besökte den sköna enkan och med henne förnötte de gladaste dagar i verlden. Men, såsom missöden pläga inträffa då och då, så hände sig ock nu, att frun blef hafvande och yppade det för abboten, då hon ännu i tid blef det varse. Båda beslöto derföre, att Ferondo ofördröjligen skulle återkallas till lifvet ur skärselden och återvända till henne, som då skulle föregifva sig hafvande af honom. Abboten lät således natten derpå kalla Ferondo i fängelset med förställd röst och säga honom: "Ferondo, var vid godt mod! Gud behagar låta dig återvända till verlden; der skall du af din hustru