återgifvit oss helsan." Bertrand, som sett och kände henne, visste, ehuru hon tycktes honom mycket skön, att hon icke var af en slägt, som väl anstod hans ädla börd, och sade derföre helt harmsen: "Ni vill således, nådige herre, gifva mig en qvacksalverska till hustru? Gud förbjude, att jag någonsin skulle taga en sådan qvinna." Härtill sade konungen: "Ni vill således ni, att vi skola svika det löfte, vi för att återvinna vår helsa gifvit jungfrun, som nu såsom belöning begärt er till man?" "Nådigste herre," svarade Bertrand, "ni kan fråntaga mig allt, hvad jag äger, och skänka mig, såsom er man, åt hvem er behagar; men det försäkrar jag er, att jag aldrig skall blifva tillfreds med detta giftermål." "Jo, det skall ni nog," sade konungen; "ty jungfrun är skön och förståndig och älskar er högt, hvarföre vi hoppas, att ni skall lefva mycket lyckligare med henne, an med någon dame af högre härkomst." Bertrand teg, och konungen lät göra stora tillredelser för brölloppets firande. När den utsatta dagen var inne, äktade Bertrand, ehuru högst ogerna, i konungens närvaro jungfrun, som älskade honom högre än sig sjelf. Som han redan inom sig beslutit, hvad han skulle göra, tog han härpå afsked af konungen under förevändning, att han ville återvända till sitt grefskap och först der fullborda äktenskapet, och steg till bäst, men reste icke till sitt grefskap, utan till Toscana. Då han här fick veta, att Florentinare lågo i krig med Sienesarne, beslöt han att sluta sig till de förras parti. Han mottogs af dem med glädje och heder, blef höfvidsman för en del af deras folk med hög sold och qvarstadnade en lång tid i deras tjenst.