Den unga frun var föga nöjd med en sådan utgång af saken, men hoppades dock kunna genom sitt kloka handlingssätt återkalla honom till sitt grefskap och reste derföre till Roussillon, der hon af alla mottogs som deras herrskarinna. För den långa tid, stället varit utan grefve, fann hon der allting vårdslösadt och i oordning, men återställde genom sitt förstånd med stor flit och omsorg allt i bästa skick, hvaröfver hennes underlydande mycket gladdes och blefvo henne på det varmaste tillgifna, i det de högligen tadlade grefven, för det han icke var nöjd med henne. När damen sålunda alldeles ordnat landets angelägenheter, lät hon genom tvenne riddare underrätta grefven härom och bad honom, att, om det vore för hennes skull, han icke kom till sitt grefskap, skulle han låta henne veta det, då hon för att göra honom till viljes skulle aflägsna sig. Han svarade dem mycket hårdt: "Hon må häri göra, som henne behagar; men jag skall först då återvända dit och lefva tillsammans med henne, när hon bär denna ring på sitt finger och en son af mig på sin arm." Men ringen hade han mycket kär och skildes aldrig ifrån den i anseende till någon hemlig kraft, som den ägde, efter hvad man låtit honom förstå. Riddarne begrepo väl det hårda villkor, som låg i dessa två nästan omöjliga saker: men då de sågo, att de genom sina ord icke kunde afvända honom från sin föresats, återvände de till damen och berättade henne hans svar. Hon bedröfvades mycket deröfver, men beslöt efter lång öfverläggning att försöka, om och huru de båda nämnda fordringarna skulle kunna uppfyllas, så att hon derigenom återfinge sin make. Sedan hon således