öfvertänkt, hvad hon hade att göra, lät hon sammankalla några af de yppersta och redligaste männen i sitt grefskap, redogjorde dem noggrannt och med klagande ord för hvad hon redan gjort af kärlek till grefven, och visade dem, hvad lön hon derför fått, samt förklarade slutligen, att hon ingalunda hade för afsigt att genom sitt qvardröjande hålla grefven i ständig landsflykt, utan att hon i stället ville för sin själs bästa tillbringa återstoden af sitt lif under vallfarter och barmhertighetsverk. Hon bad derföre, att de skulle antaga sig grefskapets vård och styrelse och underrätta grefven derom, att hon lemnat dess besittning fri och ledig åt honom och aflägsnat sig i afsigt att aldrig vända tillbaka till Roussillon. Medan hon så talade, gjöto de ärlige männen många tårar och bönföllo länge hos henne, att hon ville ändra sitt beslut och der qvarstadna; men deras böner båtade till intet. Sedan hon anbefallt dem i Guds beskydd, begaf hon sig på färd, åtföljd af ett sitt syskonbarn och en tjenarinna i pilgrimskläder och väl försedd med penningar och dyrbara klenoder, utan att någon visste, hvart hon reste, och stadnade icke förr, än hon kom till Florens. Anländ dit, tog hon händelsevis in i ett litet härberge, som en beskedlig enkefru höll, och ställde sig der helt indraget såsom en fattig pilgrim, under längtan att få höra nyheter om sin herre. Då begaf sig, att hon redan följande dagen såg Bertrand rida förbi härberget med sitt följe; och, ehuru hon mycket väl kände igen honom, frågade hon likväl den goda härbergsfrun, hvem han var. Härtill svarade värdinnan: "Det är en främmande adelsman, som heter grefve Bertrand, en behaglig, höfvisk och här i staden mycket afhållen herre, som är alldeles