dödligt förälskad i en vår grannqvinna, en adelig, men fattig jungfru. Det är sannt, att hon är en högst ärbar flicka, som blott för sin fattigdom ännu icke blifvit gift, utan lefver hos sin mor, en förståndig och god dame; men kanske hon, om hennes mor icke varit, redan skulle ha gjort, hvad denne grefven önskar." Grefvinnan lade noga märke till dessa, ord; och, sedan hon mera utförligt undersökt alla omständigheter och väl genomtänkt alltsammans, fattade hon sitt beslut. Hon skaffade sig således reda på damens boning och namn och hennes af grefven älskade dotter och begaf sig hemligen en dag dit i pilgrimsdrägt. Hon fann damen och hennes dotter i knappa villkor, helsade dem och sade till damen, att hon, så vida hon samtyckte, önskade tala med henne. Den ädla damen stod upp och förklarade sig redo att höra henne; de gingo derpå ensamma in i hennes kammare och satte sig der, och grefvinnan begynte: "Min fru, mig tyckes, att ni liksom jag tillhör lyckans fiender; men, om ni vill, skulle ni kanske kunna göra både mig och er lyckliga." Damen svarade, att hon intet hellre önskade, än att på anständigt sätt upphjelpa sin ställning. "Jag behöfver," fortfor grefvinnan, "ert löfte om tystnad; men, om jag förlitar mig derpå, och ni sedan bedrager mig, förderfvar ni både er och min sak." "Ni kan," sade den ädla damen, "tryggt förtro mig allt, hvad ni behagar; ty aldrig skall ni finna er besviken af mig." Då berättade grefvinnan henne, hvem hon var, och allt, som händt henne, från det hon först förälskade sig i grefven, ända till den dagen, och det så bevekliga att adelsdamen, som redan till en del af andra hört dessa händelser, satte tro till hennes ord och begynte