känna medlidande med henne. Sedan grefvinnan sålunda förtalt sina öden, fortfor hon: "Ni har således bland mina öfriga olyckor hört, hvilka två ting jag måste äga, om jag vill återfå min man; och jag vet ingen annan än ni, som kan förhjelpa mig till dem, i fall det är sannt, som jag hört, att grefven min man på det varmaste älskar er dotter." Härtill svarade damen: "Min fru, om grefven älskar min dotter, vet jag icke; men han visar åtminstone många tecken dertill. Men hvad kan jag härigenom göra i afseende på det ni åstundar?" "Min fru," genmälde grefvinnan, "jag skall strax säga er det; men först vill jag för er nämna, hvad lön ni kan vänta, om ni tjenar mig. Jag ser, att er dotter är skön och giftvuxen, och, efter hvad jag hört och äfven tycker mig märka, är det blott i saknad af utstyrsel, ni behåller henne hemma. Min afsigt är derföre att till lön för den tjenst, ni kommer att göra mig, strax af egna medel gifva er den hemgift, som, ni sjelf anser erforderlig för att hedersamt bortgifta henne." Detta anbud behagade damen, som var behöfvande; dock sade hon till följe af sina ädla tänkesätt: "Min fru, säg, hvad jag kan göra för er; och, om det anstår mig, skall jag gerna tjena er, och ni må sedan göra, som er behagar." Då sade grefvinnan: "För min plan är nödigt, att ni genom någon person, på hvilken ni kan lita, låter säga grefven min man, att er dotter är beredd att alldeles vara honom till viljes, i fall hon kan vara säker om, att han verkligen älskar henne så högt, som han låter påskina; och det skall hon aldrig tro, om han icke skickar henne den ring, han alltid bär på fingret, och som hon hört att han värderar så mycket. Om han skickar er