Rusticus i denna ställning mer än någonsin upptändes af begär vid åsynen af hennes skönhet, skedde köttets uppståndelse. Detta såg Alibech och sade förundrad: "Rusticus, hvad är det der för något, som jag ser komma ut på dig, och som jag icke har?" "Ack, min dotter," svarade Rusticus, "det är djefvulen, om hvilken jag talat med dig. Ser du? Just nu gör han mig så stor plåga, att jag knappt kan uthärda det." Då återtog flickan: "Nå gudskelof, att jag ser, att jag är bättre deran än du; ty jag har icke någon sådan djefvul, jag." "Det är sannt," svarade Rusticus; "men du har i stället för den här en annan sak, som jag icke har." "Ack, hvad då?" återtog Alibech. "Du har helvetet," sade Rusticus; "och jag säger dig, jag tror, Gud har sändt dig hit till min själs räddning; ty, fastän den här djefvulen på detta sätt oroar mig, kan du, om du vill ha medlidande med mig och tillåta, att jag åter innesluter honom i helvetet, skänka mig största vederqvickelse och göra Gud ett ofantligt nöje och tjenst, i fall du eljest kommit till dessa nejder i den afsigt, du säger." Flickan svarade helt godtroget: "Min fader, eftersom jag har helvetet, må det så bli, om ni önskar det." "Min dotter," återtog då Rusticus, "välsignad vare du! Välan, låt oss då gå och innestänga honom så, att han sedan lemnar mig i fred." Och med dessa ord förde han flickan till den ena af deras bäddar och lärde henne, huru man skulle bära sig åt för att inspärra den af Gud förbannade. Flickan, som aldrig förr stängt någon djefvul i helvetet, kände första gången någon smärta, hvarföre hon sade till Rusticus: "Sannerligen, min far, djefvulen måste vara en bra elak varelse och en riktig Gudsfiende; ty