sjelfva helvetet, att icke tala om annat, gör ondt, när han inspärras deri." "Dotter," svarade Rusticus, "det skall icke alltid blifva så." Och för att laga, att detta icke skulle hända, skickade de honom tillbaka dit sex gånger, innan de uppstodo från bädden, så att de för den gången togo stoltheten så ur hufvudet på honom, att han gerna höll sig stilla. Men, då högmodet sedermera ofta återkom, och flickan alltid var villig att betaga honom det, skedde, att leken begynte behaga henne, och hon sade till Rusticus: "Jag ser nu, att de gode männen i Capsa hade rätt i, att Guds tjenande var en så ljuflig sak; ty sannerligen jag erinrar mig hafva gjort något, som skänkt mig så stor lust och njutning, som det att skicka djefvulen tillbaka i helvetet. Derföre anser jag hvar och en, som tänker på annat än att tjena Gud, för ett dumhufvud." För denna orsaks skull kom hon ofta till Rusticus och sade: "Min fader, jag har kommit hit för att tjena Gud och icke för att gå sysslolös; låt oss stänga djefvulen in i helvetet." Under denna förrättning sade hon ock understundom: "Rusticus, jag vet icke, hvarföre djefvulen åter går ut ur helvetet; ty, om han stadnade der lika gerna, som helvetet mottager och behåller honom, skulle han aldrig lemna det." Medan flickan sålunda ofta inbjöd Rusticus och uppmanade honom att tjena Gud, hade hon smånigom så plockat bomulln ur jackan på honom, att han ofta kände köld, der en annan skulle svettats. Han begynte derföre säga flickan, att djefvulen icke borde tuktas eller inspärras i helvetet oftare, än då han af öfvermod upplyfte hufvudet. "Och vi," sade han, "hafva med Guds nåd så tilltygat honom, att han ber Gud att få vara i fred";