och på detta sätt bragte han henne stundom till tystnad. Men, då hon såg, att Rusticus icke mera uppfordrade henne att skicka djefvulen tillbaka i helvetet, sade hon en dag till honom: "Rusticus, om ock din djefvul nu är tuktad och icke mera plågar dig, så lemnar mitt helvete mig ingen ro. Du gjorde derföre väl, om du med din djefvul hjelpte till att kufva raseriet i mitt helvete, liksom jag med mitt helvete bistått dig att drifva stoltheten ur din djefvul." Rusticus, som lefde af växtrötter och drack vatten, kunde blott illa besvara dylika anbud och sade henne, att det behöfdes ganska många djeflar att lugna helvetet, men att han ville göra, hvad han förmådde. Och sålunda tillfredsställde han henne då och då, men så sällan, att det var som att kasta en böna i lejonets gap, hvaröfver flickan, som icke tyckte sig tjena Gud, så mycket hon ville, högt knotade. Men, medan denna strid mellan Rustici djefvul och Alibechs helvete för allt för stor åstundan och allt för ringa förmåga ännu varade, begaf sig, att en eldsvåda uppkom i Capsa, vid hvilken Alibechs fader med alla sina barn och sin öfriga slägt omkom i sitt hus, så att Alibech ensam blef arftagerska till all hans egendom. En yngling vid namn Neerbal, som på ett kostsamt lefnadssätt förslöst hela sin förmögenhet, begaf sig derföre, då han hörde, att hon var i lifvet, på väg att uppsöka henne, återfann henne, innan styrelsen indragit hennes faders egendom, såsom den der dött utan arfvingar, och återförde henne till Rustici stora belåtenhet, men mot hennes egen vilja till Capsa, der han tog henne till hustru och jemnte henne erhöll hennes stora fädernearf.