utgång af min, och derför har jag af en, som väl visste, hvad han gjorde, fått det namn, vid hvilket I kallen mig." Sedan han så sagt, stod han upp och gaf en och hvar orlof ända till aftonmåltiden. Trädgården var så skön och angenäm, att ingen fanns, som föredrog att lemna den för att annanstädes finna större nöje. Tvärtom begynte några, emedan den redan mildare solen icke besvärade dem, att springa efter de rådjur, kaniner och andra djur, som der funnos, och hvilka, medan de suto, mångfaldiga gånger kommit hoppande midt bland dem och stört dem. Dioneo och Fiammetta begynte sjunga om herr Wilhelm och frun till Vergiù; Filomena och Pamfilo sysselsatte sig med schackspel, och så förflöt tiden, medan den ene roade sig med ett, den andre med ett annat, tills timmen för aftonmåltiden, knappt väntad, inföll, då de, sedan borden blifvit dukade kring den sköna källan, der spisade afton med största lust. För att icke lemna den stråt, som följts af de föregående drottningarna, uppmanade Filostrato, så snart borden voro borttagna, Lauretta att begynna en dans och sjunga en visa. Hon sade: "Min herrskare, jag kan icke visor af andra och kommer icke heller ihog någon af mina, som kan anstå ett så gladt sällskap; men, är ni nöjd med dem jag kan, skall jag gerna sjunga en." Konungen svarade henne: "Intet, som du gjort, kan vara annat än skönt och behagligt; säg derföre en, sådan du minnes den. Lauretta begynte då med ganska ljuf röst, men något svårmodigt, besvarad af de öfriga, sålunda: <poem> Ej någon tröstlös har <tab>Det skäl som jag att sörja: <tab>Ty, ack, min kärlek finner intet svar! </poem>