<poem> <tab>Att förr jag jordad blifvit, <tab>Än att, som nu, din bitterhet jag bar! O, dyre vän, den jag så högt som ingen <tab>Tillförne älskat har, <tab>Du, som nu dväljes ofvan stjerneringen <tab>Uti Hans åsyn, som vårt upphof var, <tab>Dig öfver mig förbarma, <tab>Som ej dig glömma kan, och låt mig så <tab>Den kärlek röna få, <tab>Du skänkte förr mig arma, <tab>Att på din bön mig Gud till sig upptar! </poem> Här slutade Lauretta sin visa, som af alla öfvertänktes, men förstods olika. De funnos, som ville fatta den efter det milanesiska ordspråket, att ett fett svin är bättre än en vacker flicka. Andra åter funno i den en högre, bättre och sannare betydelse, hvilken det dock icke för närvarande är tillfälle att omtala. Härefter lät konungen antända många facklor och afsjunga flera andra visor i gräset och bland blomstren, tills alla stjernor, som uppgått, redan begynte sjunka. Som det då tycktes honom vara tid att sofva, befallde han med ett godnatt hvar och en att återvända till sitt gemak. *