Somliga hafva nämnligen vid läsningen af dessa små berättelser sagt, att I, förståndiga damer, allt för mycket behagen mig, och att det icke är tillbörligt, att jag finner så stort nöje i att behaga och uppmuntra er eller, såsom andra än elakare yttrat, att berömma er. Andra, som velat låta påskina ett mognare omdöme, hafva ansett det mindre passande för min ålder att alltid sysselsätta mig med dylika saker, nämnligen att ständigt tala om damerna och söka vara dem till viljes. Många åter visa sig mycket ömma om mitt rykte och påstå, att jag gjorde förståndigare i att stadna hos Muserna på Parnassen, än att med dylikt prat vistas bland eder. Äfven finnas de, som mera föraktligt än eftertänksamt yttrat, att jag handlade klokare i att tänka på, hvarifrån jag skulle få bröd, än syssla med sådana dårskaper och lefva af luft. Slutligen bemöda sig några andra att till skada för mitt arbete bevisa, att de af mig fortalda händelserna tilldragit sig på annat sätt, än jag för er framställer dem. Af så många och hårda vindar, af så grymma och skarpa tänder är jag således, I dygdädla damer, ansatt, oroad och lifsfarligt genomborrad, medan jag tjenar hos eder. Allt detta åhör och fördrager jag med lugnt sinne, det må Gud veta; men, ehuruväl mitt försvar i dessa saker helt och hållet tillkommer eder, har jag likväl ingalunda för afsigt att spara mina krafter. Tvärtom vill jag, dock utan att svara så mycket, som vederborde, med ett kort genmäle göra mig af med mina motståndare, och det ofördröjligen. Ty, om de redan nu, då jag knappt medhunnit tredjedelen af mitt arbete, äro så många och öfvermodiga, befarar jag, att de, innan jag kommit till slutet, torde till den grad hafva förökat sig genom min