underlåtenhet att vederlägga dem, att de med ringa möda kunde nedslå mig, utan att era krafter, ehuru stora, skulle förmå göra motstånd. Men, innan jag begynner med att gifva någon svar, vill jag till mitt rättfärdigande förtälja icke någon hel berättelse, emedan det då skulle se ut, som om jag ville inblanda mina berättelser bland ett så berömvärdt sällskaps, som det jag för eder beskrifvit, utan blott en del af en sådan, så att sjelfva dess ofullständighet må visa, att den icke tillhör dessas antal. Jag säger således mina angripare, att I vår stad fanns för längesedan en borgare, vid namn Filippo Balducci, en man af ganska ringa stånd, men rik, väl uppfostrad och för sin ställning ganska erfaren af verlden. Han hade till hustru en dame, som han ömt älskade, liksom hon honom; de lefde ett lugnt lif tillsammans och vinnlade sig icke så mycket om något, som att fullkomligt behaga hvarandra. Nu begaf sig, som det en gång händer med alla, att den goda frun gick ur detta lifvet utan att efterlemna Filippo något annat än en enda son, som hon födt med honom, och hvilken var omkring två år gammal. Han blef öfver sin hustrus död så otröstlig, som någon kan blifva öfver förlusten af ett älskadt föremål; och, då han nu såg sig beröfvad dens sällskap, han högst älskade, beslöt han fast att icke vidare tillhöra verlden, utan egna sig åt Guds tjenst och göra detsamma med sin lilla son. Han skänkte derföre hela sin förmögenhet till allmosor, begaf sig derpå ofördröjligen till Monte Asinajo och bosatte sig der med sin son i en liten torftig hydda. Med honom lefde han nu af allmosor under fastor och böner och vaktade sig sorgfälligt att i hans närvaro tala om några