och fadren svarade, mötte de händelsevis ett sällskap unga, vackra och utsmyckade damer, som kommo från ett bröllopp. Knappt fick ynglingen sigte på dem, förrän han åter frågade sin far, hvad det var. Härtill svarade fadren: "Min son, slå ned ögonen, betrakta dem icke! Det är ett ondt ting." "Men huru kallas de då?" sade sonen. För att icke i ynglingens sinnliga begär väcka någon mindre gagnelig åtrå, ville fadren icke nämna dem vid deras rätta namn, qvinnor, utan sade: "De heta gäss." Men förunderligt! Han, som aldrig sett någon qvinna, bekymrade sig hvarken om palatser, oxar, hästar, åsnor, penningar eller något annat af hvad han skådat, utan sade genast: "Min far, jag ber er, skaffa mig en af de der gässen." "Bevars, min son, tig!" sade fadren. "De äro ju ett ondt ting." Men sonen sade då frågande: "Se väl onda ting ut på det sättet?" "Ja," svarade fadren. "Jag förstår icke, hvad ni säger," återtog då ynglingen, "ej heller hvarföre de äro onda ting: ty aldrig i hela mitt lif tycker jag mig ha sett något så skönt och behagligt, som de. De äro ju mycket vackrare än de målade änglarne, dem ni så ofta visat mig. Ack, om ni älskar mig, så laga, att vi få taga med oss dit upp en sådan der gås, så skall jag gifva den föda." "Men jag vill det icke," sade då fadren; "och du vet heller icke, hvarmed man föder dem." Han insåg häraf strax, att naturen hade mera kraft än hans förstånd, och ångrade att ha medtagit honom till Florens. Det må imellertid vara nog med hvad jag hittills berättat af denna historia, och jag vänder mig nu åter till dem, för hvilka jag omtalat den. Några af mina vedersakare säga sålunda, att jag gör illa i att söka allt