för mycket behaga er, I unga damer, och att I alldeles för mycket behagen mig. Båda delarne, att nämnligen jag finner behag i er och önskar behaga er, bekänner jag ganska öppet och frågar dem, om de väl häröfver kunna förundra sig, när man (för att icke tala om, att jag kännt de ömma kyssar, ljufliga omfamningar och berusande kärleksfröjder, dem I, huldaste damer, ofta skänken,) endast betänker, att jag sett och beständigt ser era höfviska seder, er tjusande skönhet, ert prydliga behag och dertill eder sannt qvinliga ärbarhet; och då en menniska, som uppfödts, uppfostrats och uppvuxit på ett vildt och ödsligt berg, inom en liten hyddas område, utan annat sällskap än sin far, så snart han fick se er, åstundade blott er, begärde blott er, fäste sin önskan blott vid er. Kunna de väl tadla, håna, förtala mig, om jag, hvars kropp himlen helt och hållet skapade till att älska er, och hvars själ jag sjelf ända från min barndom hängaf åt er, när jag känner kraften af era ögons ljus, behaget i era håningsljufva ord och den låga, era ömma suckar upptändt, — om jag finner behag i er och bemödar mig att behaga er; i synnerhet om de betrakta, att I framför allt annat behagat en eremit, en yngling utan förstånd, ja, snart sagdt, ett vildt djur? I sanning, blott den, som icke älskar er och icke åstundar att älskas af er, emedan han hvarken erfar den naturliga tillgifvenhetens nöjen eller känner dess kraft, blott den tadlar mig så; men derom bekymrar jag mig föga. De, som tala om min ålder, tyckes icke rätt känna, att, fast purjolökens hufvud är hvitt, är likväl stjelken grön; och dem vill jag, för att lemna skämtet åsido, svara, att jag aldrig skall anse för en skam för mig att