ända till mitt lifs sista dag söka behaga dem, som Guido Cavalcanti och Dante Alighieri redan vid framskridna år, och herr Cino från Pistoja på sin höga ålderdom höllo för en ära och glädje att vara till nöjes. Vore det icke att frångå mitt vanliga framställningssätt, skulle jag framtaga historieböckerna och visa, huru de äro uppfyllda af exempel på forne hjeltar och män, som ännu i sin senaste ålder bemödat sig om att behaga damerna. Veta de icke detta, må de gå och lära det. Att jag bör stadna hos Muserna på Parnassen, är, det bekänner jag, ett ganska godt råd; men alltid kunna hvarken vi vistas hos Muserna, eller de hos oss, och derföre är det icke tadelvärdt, när det händer, att man aflägsnar sig från dem och finner nöje i att betrakta föremål, som likna dem. Muserna äro qvinnor; och, ehuru damerna icke kunna förliknas vid dem, hafva de likväl vid första anblicken något tycke af dem, så att, om de också icke behagade mig för annat, borde de göra det af detta skäl. Dessutom hafva damerna redan föranledt mig att dikta tusentals verser, då Muserna aldrig ingifvit mig en enda. Men väl hjelpte de mig och lärde mig författa de der tusentalen; och kanske hafva de äfven vid nedskrifvandet af dessa berättelser, så utan anspråk de än må vara, då och då besökt mig, förmodligen till ära och behag för den likhet, damerna hafva med dem. Således aflägsnar jag mig vid dessa händelsers författande icke från Parnassen eller Muserna så långt, som månge kanske tro. Men hvad skola vi säga till dem, som hysa så djupt medlidande med min hunger, att de tillråda mig att skaffa mig bröd? Det vet jag sannerligen icke; men