hon underrättade honom om, hvad han hade att göra för att följande dagen träffa henne, och lade detta i ett ihåligt rör, hvilket hon gaf åt Guiscardo, i det hon skämtande sade: "Gör häraf i afton ett blåsrör åt din piga, hvarmed hon kan tända upp eld." Guiscardo mottog det; och, då han gissade, att hon ej utan afsigt gifvit honom det med sådana ord, gick han derifrån, begaf sig med röret hem till sig, och, sedan han betraktat det och funnit det klufvet, öppnade han det. När han nu hittat brefvet från henne deri, läst detta och väl förstått, hvad han borde göra, var han den lyckligaste menniska i verlden och började göra allt i ordning för att kunna komma till henne på det sätt, hon visat honom. Nära intill furstens palats var en i berget urholkad grotta, gjord lång tid tillförene, dit ett med menniskokraft i berget hugget lufthål insläppte någon dager. Denna öppning hade dock, emedan hålan var alldeles öfvergifven, tilltäpts upptill genom der uppvuxna törnbuskar och ogräs. Till grottan kunde man komma genom en hemlig trappa, som gick från ett i palatsets jordvåning beläget och af damen bebodt gemak, fastän ingången var tillstängd med en stark dörr. Så alldeles hade denna trappa fallit ur åtanke, emedan den ej sedan långliga tider begagnats, att nästan ingen erinrade sig, att den fanns der; men kärleken, för hvars ögon intet är så förborgadt, att det ej blir uppenbart, hade återfört den i den förälskade damens minne. På det nu ingen måtte kunna varsna något, hade hon i många dagar haft besvär, innan hon ensam med några verktyg lyckats öppna dörren. Sedan detta skett, hade hon allena stigit ned