stadna hos henne och samtala en stund samt sedan gå bort igen. En dag efter middagen, då damen, hvars namn var Ghismonda, med alla sina tärnor var i sin trädgård, kom han dit ned och gick in utan att ses eller höras af någon; och, då han icke ville taga henne från hennes nöje samt fann gemakets fönster tillslutna och sängens förhängen nedsläppta, satte han sig i ett hörn vid dess fötter på en pall, lutade hufvudet mot bädden och drog förhänget öfver sig, liksom han med afsigt gömt sig, samt insomnade i denna ställning. Medan han sålunda sof, lemnade Ghismonda, som olyckligtvis den dagen hade låtit Guiscardo komma, sina tärnor i trädgården och inträdde helt tyst i gemaket. Sedan hon derpå stängt detta utan att märka, det någon fanns der, öppnade hon dörren för Guiscardo, som väntade henne. Medan de nu, som de brukade, lade sig på sängen och skämtade och förlustade sig tillsammans, skedde, att Tancredi vaknade och hörde och såg, hvad Guiscardo och hans dotter förehade. Öfver måttan vred häröfver, ville han i förstone genast strängeligen förebrå dem, men fattade sedan det beslutet, att vara tyst och, om möjligt, fortfarande hålla sig gömd för att kunna mera försigtigt och med mindre skam för sig utföra det, som redan fallit honom i sinnet. De båda älskande stadnade länge tillsammans, såsom deras sed var, utan att blifva Tancredi varse; och, när det tycktes dem vara tid, lemnade de bädden, Guiscardo återvände till hålan, och hon gick bort ur gemaket. Tancredi, fastän gammal, nedhoppade då från ett af fönstren ut i trädgården och återgick, bedröfvad intill döden, till sitt gemak, utan att hafva blifvit sedd af någon.