På af honom gifven befallning greps Guiscardo, som i sina rörelser hindrades genom sin läderdrägt, vid utgåendet ur lufthålet samma natt kring första sömnens tid af två tjenare och fördes i hemlighet till Tancredi. Då denne fick se honom, sade han, nästan rörd till tårar: "Guiscardo, min välvilja mot dig hade ej förtjent den skymf och skam, du nu tillfogat mig i hvad mig tillhör, såsom jag i dag med mina egna ögon skådat." Härtill svarade Guiscardo blott: "Kärleken förmår mycket mer an både ni och jag." Tancredi befallde derpå, att han i tysthet skulle bevakas i någon kammare derbredvid, och så skedde. När nu följande dagen kom, gick Tancredi, efter att inom sig hafva öfvervägt olika och flerahanda förslag, innan Ghismonda ännu fått veta något härom, efter måltiden enligt sin vana till sin dotters gemak. Han lät kalla henne, inneslöt sig med henne och sade under tårar: "Ghismonda, då jag trodde mig känna din dygd och ärbarhet, skulle det, ehuruväl det hade blifvit mig sagdt, aldrig, om jag ej med egna ögon sett det, kunnat falla mig i sinnet, att du var i stånd, jag vill ej säga, att verkligen öfverlemna dig åt en man, som ej var din make, men att ens tänka på något sådant. Att nu likväl så varit, deröfver skall jag, i minnet af hvad som skett, alltid under den ringa återstod af mitt lif, som min ålderdom kan förunna mig, förblifva djupt bedröfvad. Och gifve Gud, att du, då du kunde förmå dig till en så vanärande handling, åtminstone valt en man, som anstått din egen adliga börd! Men nu har du bland så många, som vistas vid mitt hof, utsett Guiscardo, en yngling af allra lägsta stånd, uppfostrad i vårt hus nästan af ren