barmhertighet från sin spädaste barndom allt intill denna dag, och har härigenom försatt mig i största själsångest, emedan jag ej vet, hvad utväg jag med dig skall taga. Om Guiscardo, hvilken jag i natt, när han utkom ur hålet, låtit gripa och håller fången, är mitt beslut redan fattadt; men med dig, det må Gud veta, är det ej så. Å ena sidan beveks jag af den kärlek, jag alltid burit till dig mer, än någon fader till sin dotter; men på den andra äggar mig min rättvisa förtrytelse öfver din stora obetänksamhet. Den förra vill, att jag skall förlåta dig, och den senare fordrar, att jag mot min natur skall strängligen förfara med dig. Men, förrän jag fattar mitt ändtliga beslut, åstundar jag höra, hvad du sjelf har att säga härom." Och vid dessa ord sänkte han sitt anlete och grät så högljudt, som ett hårdt agadt barn. Då Ghismonda hörde sin faders ord och af dem insåg, ej blott att hennes hemliga kärlek var upptäckt, utan äfven att Guiscardo blifvit tillfångatagen, kände hon en onämnbar smärta och var flera gånger nära att visa den med klagoskri och tårar, som qvinnorna oftast göra. Men hennes stolta själ öfvervann denna förnedrande svaghet, och hon behöll med beundransvärd styrka sina anletsdrag oförändrade, men beslöt inom sig, emedan hon tänkte, att hennes Guiscardo redan var död, att hellre lemna lifvet, än bönfalla om nåd. Derföre svarade hon, ej som en bedröfvad eller för sitt fel bestraffad, utan som en obekymrad och beslutsam qvinna, med torra ögon och öppet, ej i något drag förvirradt anlete, sin fader sålunda: "Tancredi, jag är ej sinnad hvarken att förneka eller afbedja något, emedan det ena ej skulle gagna mig, och det andra ej får göra det. Dessutom ämnar jag ingalunda till min fördel beveka din