anstod en mindre dyrbar graf, än en gyllene, ett hjerta, sa ädelt som detta: häri har min fader handlat förståndigt." Och, nar hon så sagt, tryckte hon det till sina läppar, kysste det och fortfor: "I allting och alltid ända till denna mitt lifs sista stund har jag rönt min faders ömmaste kärlek, men nu mer än någonsin. Bringa honom derföre från mig för denna härliga skänk den sista tacksägelse, jag någonsin skall gifva honom." Efter dessa ord vände hon sin blick åter till bägaren, den hon hårdt höll i sina händer, och sade, betraktande hjertat: "Ack, ljufvaste hemvist för alla mina fröjder, förbannad vare dens grymhet, som nu låter mig skåda dig med dessa mitt anletes ögon! Det var mig ju nog att hvarje stund se dig med min själs! Du har fulländat och slutat ditt lopp, så långt ödet beskärde dig det. Du har hunnit det mål, till hvilket vi alla skynda. Du har lemnat verldens elände och mödor och af sjelfva din fiende erhållit den graf, ditt värde förtjente. Intet fattades dig för en fullständig likbegängelse, utom hennes tårar, som du i lifvet så högt älskade; och, på det du skulle få dem, ingaf Gud i min obarmhertige faders sinne, att han skulle sända dig till mig. Jag skall gifva dig dem, fastän jag beslutit att dö med torra ögon och oförfäradt anlete; och, när jag skänkt dig dem, skall jag med din hjelp låta min själ förena sig med den dyra, du förr hyst. Och i hvilkens sällskap kunde jag väl mera nöjd eller trygg resa till okända ställen, än i hennes? Jag är viss om, att hon ännu är härinne och betraktar skådeplatsen för hennes och mina fröjder; och, då jag helt visst vet, att hon ännu älskar mig, väntar hon säkert min, af hvilken hon är så outsägligt älskad." När