förtroende, att han insattes till trogen verkställare och vårdare af nästan hvart testamente, som der gjordes, erhöll i förvar mångas penningar och blef de flesta så mäns som qvinnors biktfader och rådgifvare. Genom detta uppförande hade han sålunda blifvit herde i stället för varg, och håns rykte för fromhet var i dessa trakter långt större än någonsin den helige Francisci var i Assisi. Nu begaf sig, att en ung enfaldig och inskränkt dame, som hette, fru Lisetta da ca Quirino, husfru till en rik köpman, som med sina skepp rest till Flandern, gick med andra damer för att bikta sig hos den fromme munken. Då hon knäfallit för honom och på venetianskt sätt (och alla Venetianare äro lättsinniga) omtalat för honom en del af sina angelägenheter, frågade henne broder Alberto, om hon hade någon älskare. Härtill svarade hon med förtörnad uppsyn: "Men, herr pater, har ni inga ögon i hufvudet? Synas er mina behag af samma slag som andra qvinnors? Om jag ville, skulle jag ha allt för många; men jag låter hvarken den ena eller andra förälska sig i min skönhet. Huru många har ni väl sett, hvilkas behag kunna förliknas med mina, jag, som skulle vara skön i sjelfva paradiset?" Och utom detta sade hon så mycket annat om sin skönhet, att det var en leda att höra. Broder Alberto insåg genast, att hon icke hade ondt af för mycken klokhet, och, då hon tycktes honom vara en tacksam jordmån att plöja i, förälskade han sig plötsligen och öfver måttan i henne. Dock beslöt han att spara smicker till lämpligare tillfälle och begynte denna gång, för att visa sig from, att förebrå henne och säga, att detta vore fåfänga och annat dylikt. Derföre sade damen honom, att han var ett dumhufvud