sofgemak och ville uppbryta den. Broder Alberto, som märkte detta och anade, hvad det var, steg upp och öppnade, då ingen annan utväg fanns, ett fönster, som vette ut åt stora kanalen, samt kastade sig derifrån i vattnet. Bottnen var djup på detta ställe, och han kunde ganska bra simma, så att han icke gjorde sig någon skada. Han simmade öfver till andra stranden af kanalen, gick hastigt in i ett hus, som stod öppet, och bad en hedersman, som han träffade der inne, att för Guds skull rädda hans lif, i det han uppdukade åtskilliga dikter för att förklara, hvarföre han var der naken vid en sådan tid. Den gode mannen bevektes till medlidande, lät honom lägga sig i sin säng, emedan han sjelf måste ut i göromål, och tillsade honom att blifva qvar der ända till hans återkomst, hvarpå han instängde honom och gick att sköta sina förrättningar. Damens svågrar inträngde imellertid i gemaket och funno, att ängelen Gabriel visserligen qvarlemnat sina vingar, men sjelf flugit sin kos. Bedragne i sin förväntan, gåfvo de derföre damen de svåraste tillmälen och lemnade henne slutligen tröstlös samt återvände hem till sig med ängelens redskap. Under tiden blef det ljusan dag, och den ärlige mannen, som stod på Rialto, hörde berättas, huruledes ängelen Gabriel om natten gått att sofva hos fru Lisetta, men öfverraskats der af hennes svågrar och af fruktan för dem kastat sig i kanalen, utan att man visste, hvad som sedan blifvit af honom. Han gissade strax, att den han hade i sitt hus, vore densamme, gick hem och förmådde broder Alberto att yppa sig samt bragte det efter mycket talande slutligen derhän, att munken måste skaffa