mycket skön och väl uppfostrad flicka, hvilken de dock, hvad skälet än må hafva varit, ännu icke bortgift. Dessutom höllo de tre bröderne i sin salubod en ung man från Pisa vid namn Lorenzo, som ledde och uträttade alla deras göromål och dertill var ganska ståtlig till utseende och mycket behaglig i sitt sätt. Då Lisabetta flera gånger beskådat denne, hände, att han begynte utomordentligt behaga henne; och Lorenzo, som gång efter annan märkte detta, öfvergaf snart sina öfriga kärleksförhållanden och vände likaledes sin hog till henne. Och så skedde, att, då de båda lika högt behagade hvarandra, icke lång tid förgick, förrän de begynte blifva säkra och företogo, hvad hvardera ifrigast åstundade. Medan de sålunda fortsatte sin förtrolighet och tillsammans njöto glada dagar och stort nöje, kunde de likväl icke bedrifva detta så hemligt, att icke en natt, när Lisabetta begaf sig till Lorenzos sofrum, den äldste af bröderne blef det varse, utan att hon märkte detta. Denne, som var en förståndig ung man, blef visserligen mycket bedröfvad öfver upptäckten, men fattade likväl det passande beslut att icke yppa ett ord härom, utan afbidade följande morgon under mångahanda öfverläggningar beträffande denna sak. Men, när dagen var inne, omtalade han för sina bröder, hvad han sett föregående natt med hänseende till Lisabetta och Lorenzo, och beslöt jemnte dem efter långt rådplägande, på det hvarken för dem sjelfva eller deras syster någon skam skulle deraf uppstå, att förbigå händelsen med tystnad och låtsa icke alls hafva sett eller märkt något, ända tills ett passande tillfälle erbjöde sig att utan skada och olägenhet för dem sjelfva skaffa ur sin åsyn denna skymf, innan