men, då hon såg hans bestämda önskan, mottog hon honom i sin trädgård, på det han icke måtte fatta misstankar om något annat. Der plockade de många hvita och röda rosor, emedan det var den årstiden, och derpå gingo de tillsammans att sätta sig vid foten af en skön och klar springbrunn, som fanns i trädgården. Efter det de der länge dröjt under de lifligaste ömhetsbevis, frågade Gabriotto henne, af hvad skäl hon föregående dagen vägrat honom att komma. Flickan nämnde då om drömmen, hon haft natten förut, och den sorgsna aning, den hos henne uppväckt, samt berättade den för honom. När Gabriotto hörde detta, skrattade han deråt och sade, att det vore en stor dårskap att sätta någon tro till drömmar, emedan de uppkomma af öfverflöd eller brist på mat, och man alla dagar ser, att de äro utan betydelse. Derpå sade han: "Om jag velat gifva akt på drömmar, skulle jag nog icke ha kommit hit, icke så mycket för din dröms skull, som för en, hvilken äfven jag haft förliden natt. Jag tyckte nämnligen, att jag var på jagt i en skön och angenäm skog och fångat ett så vackert och älskligt rå, att man aldrig sett dess like. Hon var hvitare än snö och blef inom kort så förtrolig med mig, att hon icke skildes från mig. Likväl syntes mig, att jag hade henne så kär, att jag, på det hon icke skulle lemna mig, lagt ett guldhalsband om hennes hals och förde henne vid handen med en gyllene kedja. Sedan tyckte jag, att, när rået en gång hvilade sig och hade hufvudet i mitt sköte, en kolsvart vindhund med ett hungrigt och förskräckligt utseende framkom, jag vet icke hvarifrån, och gick mot mig. Det förekom mig, som jag icke gjort